Plötsligt bara händer det. Och plötsligt känns det så självklart.
Jag har lagt mycket tid på odlingarna på senaste tiden och idag prioriterade jag att bygga och fylla två nya lådor i växthuset. Det skulle börja regna framåt kvällen så att få in löv, gödsel och pallkragar kändes viktigt. De två hästkunniga volontärerna från Frankrike, bestämde ju sig för att åka vidare, vilket betyder mindre hästtid över för mig. Hästarna fick vila igår så idag ville jag verkligen att de skulle få motion. Sagt och gjort, sadlade Perlito, satt upp och tog Hero och Svadi som varsin handhäst. Som om jag inte hade gjort annat.
Men det hade jag inte!
Jag har gått med dom alla tre hundratals gånger, men idag var första gången jag red och hade två handhästar. Jag/vi, brukar gå med varsin häst och släppa en lös på utvägen och en annan på hemvägen. På det sättet springer de mer och får bra motion. Nu gjorde jag samma sak uppsuttet. På utvägen fick Hero gå lös nån kilometer innan jag bytte till Svadi, som sprang jättemycket. Fick hjärtat i halsgropen när han galopperade över kalhygget! När vi kommit halvvägs fick de äta granris, som är bra avmaskningsmedel, medan jag flyttade över Perlitos sadel och huvudlag till Svadi och släppte Perlito lös. Min lille dramaqueen blev mycket upprörd över att jag satt på Svadi och sprang runt oss hela tiden. Han sprang framför och typ prejade oss, sedan kom han bakifrån och högg Svadi i baken. Hero tyckte att det var så stökigt att han bara stannade. När Svadi blev stressad av Perlito satt jag av och gick ett tag. Satt upp igen och vi fick till det med en stunds harmoni innan vi kom hem. Perlito fick mycket motion.
Jag var nöjd. För att vara första gången tyckte jag att det gick riktigt bra. Svadi och Perlito var nöjda. Alla utom Hero var nöjda. Han hade gärna fortsatt gå lös hela vägen istället för att bli indragen mellan rivalerna.
Kul att ta nya steg och kul när det bara händer!
Känslan när jag travade på en häst, med en häst i varje hand, och känslan när Svadi kom galloperande lös bakifrån och jag hoade honom och fick honom att sakta ner till trav och vi alla fyra fortsatte i trav tillsammans, med honom lös i täten. Den känslan.
Obeskrivligt härligt!
(Naturligtvis kunde jag inte fota under allt detta bestyr, så det fick bli en promenadbild från i vintras som illustration)