Min tro

När jag slog igen den tjocka boken visste jag att jag funnit Sanningen. Meningen med livet.

Trots att jag var en tuff brud i 20-årsåldern hade jag kommit till den smärtsamma insikten att jag inte klarade av livet själv. Jag verkade ha allt; utseende, pengar, en pojkvän som älskade mig, men jag var inte i balans. Efter några olyckliga händelser i tonåren mådde jag hemskt dåligt psykiskt. Efter att min kära morfar dog mådde jag ännu sämre. Jag var i en livskris, där de existensiella frågorna krävde sina svar, samtidigt som ångest och fruktan höll mig i ett skruvstäd. Datumet för vårt planerade bröllop närmade sig och jag kände att det inte var rätt att jag skulle må dåligt när vi gifte oss. Så jag gjorde det jag visste var rätt: att rensa upp i mitt unga liv, börja om tillsammans med Gud och låta Honom bestämma. Jag hade ju blivit övertygad om att Han var den som hade skapat allting och att Han visste bäst. Två veckor innan vi skulle gifta oss lämnade jag över mitt liv i hans händer. Det kändes som att kasta sig utför ett stup!

Min starka rädsla hade hindrat mig i flera månader att ta steget. Men när jag bad om förlåtelse för mina synder och böjde knä för Universums Konung lyfte rädslan och jag kände befrielse och trygghet. Även min svåra magkatarr lämnade mig. Jag har aldrig känt av den sedan dess (1978).

Det är en stark kraft i Guds utsträckta hand. Tänk att jag vågade ta den redan i så unga år. Mitt livs bästa beslut!

Längre och mer detaljerad fortsättning kommer.