Jag älskar naturen och djuren. Bland djuren har nog katten min största beundran, så coolt djur, men de vackraste i hela skapelsen är i mina ögon HÄSTARNA! De är som levande konstverk och tillsammans med dom upplever jag så mycket skönhet.
Det började när jag var 10 år och följde med min bästa kompis Mimmi till stallet. Därefter var jag nästan all min lediga tid bland hästarna där. Jag lärde mig rida och mina första fyrbenta kärlekar hette Burnrew Silver Star, Count Ricardo, Zapete och Revansh. (Jag ska leta fram bilder på dom.) Många av tjejerna jag lärde känna i Djursholms ridhus, under de tio år jag red där, har jag fortfarande kontakt med. Det var, och är, en väldigt speciell känsla som skapades där. Vi hade en så stark kärlek till hästarna som gemensam nämnare, så trots att vi kom från de mest olika bakgrunder, hade vi det viktigaste gemensamt, och det skapade starka band.
Mellan jag var 20 och 35 år hade jag uppehåll med hästarna p g a att jag prioriterade barnen och familjen. Jag insåg att det bara skulle bli frustration och pausade mitt stora intresse. Det gjorde jag rätt i. Jag älskade att var hemma med mina barn! När mitt fjärde barn var 1 år fick jag kontakt med en hästägare i närheten. Vi bodde i Tyresö och jag blev medryttare på hennes sto Musse och barnen fick rida på hennes shetlandsponny. Det var som en dröm. Hästarna stod i ett litet stall på Tyresö slott. Det var ljuvliga omgivningar och vi hade mycket roligt där.
När den hästägaren flyttade till Vaxholm lärde jag känna Eva i Vendelsö, som hade två quarterhästar och red western. Hon lärde mig väldigt mycket: hästvett, natural horsemanship, westernridning. Med en sån mentor började jag, efter några år, fundera på om jag inte var mogen att ha en egen häst.
Det var då det hände!
Vi åkte till Menorca på semester och på en cykeltur råkade vi hamna mitt i en festival med andalusiska hästar, hela den lilla medeltidsbyn kokade av energin från de svarta hingstarna. (Mer om mitt starka möte med de svarta hingstarna berättar jag i ett senare inlägg.) Jag blev som besatt av den spanska rasen Pura Raza Espanola och några år senare fick jag min egen i 50-års present, den mörkbruna svenskfödde 2-åriga Sonado, som är på bilden nedan. Min första egna häst blev en unghäst, dessutom hingst. Men Eva trodde på hästen och mig, och jag hade ju trots allt läst Klaus Ferdinand Hemplings bok "Dansa med hästar" 8 ggr. Den handlade mycket om att ha hingst. Min man Maths sa ja och plötsligt var jag en mycket lycklig hästägare. Sonado fick gå kvar i unghästflocken med gammelhingsten i ett halvår och jag skaffade min första stallplats i Västerhaninge. (Skriver mer om Sonados och min resa senare.)
Jag fick hjälp med första inridningen hos en kvinna, som heter Annika. Hon jobbade ofta sent på kvällarna eftersom hon var ensamstående med småbarn. Jag glömmer aldrig när jag red min unga svarta hingst första gången i sommarnatten. Vi red ut i månskenet, i repgrimma, och det var magiskt. Jag fortsatte inridningen, tog hjälp av goda instruktörer emellanåt, och det gick faktiskt riktigt bra. Ska berätta senare om när jag red ut själv första gången på Häringe. Jag kände inte så många så jag bad Maths att gå med mig. Det var mycket spännande år. Sonado blev godkänd som avelshingst, gjorde ridprov på Strömsholm och fick 8 föl. Tyvärr fick han pålagringar på knäna och hade så ont att jag var tvungen att ta bort honom.
Idona, korsning kallblodstravaren/PRE blev min nästa hästpartner. En alldeles underbar och rolig dam med hög energi. Det var med henne jag lärde mig att andas rätt, rida på repgrimma och grunderna i True Connection.
Hon följde med mig till Trollebo. Liksom Hero, den vita hästen på bilderna, som fick börja sitt liv i Småland i en unghingstflock. En man på gården ville rehabilitera ungdomar med hästar och skogsbruk så jag började titta efter en arbetshäst och fann den fantastiska Prince, lettiskt kallblod. Det var många barn på gården, så jag tog hand om en liten shetlandsponny, Lilleman, några år medan hans matte var utomlands.
Han var var en kopia av Prince fast det skiljde 80 cm i höjd. De var bägge rödfuxar med mycket man och svans och goda mörka ögon.
Idona ville dock inte läka i sitt bäcken, efter ett fall på isen. Hon blev aldrig bra, så jag gav tillbaka henne till hennes uppfödare.
Det var då jag började titta på tjurfäktningshästar (jag avskyr tjurfäktning, men det sätt de tränar på och själva hästarna beundrar jag).
Merlin, på bilden, var min favorit och jag såg syskon och avkommor till honom på annons. De var ju alldeles för dyra såklart, så när jag såg Perlitos annons var han ett kap i jämförelse.
Han är verkligen min drömhäst! My golden very special boy. Mer om Perlito i inlägget om våra hästar.
Min längtan efter att ha min egen hästgård med min egen hästflock gjorde att jag blev lite väl ivrig. Till slut hade jag fyra hästar. Det blev ju mycket jobb och i verkligheten fick jag inte den hjälp jag hade tänkt mig. I Småland är det ont om medryttare. De flesta har egna stall på sina gårdar, eller så känner de någon som har. Den stora gården, med dess kommersiella verksamhet, tog all min tid och kraft och hästarna fick inte den träning de behövde.
På den nya gården har vi inte alls samma arbetsbörda och nu håller vi på och bygger upp både oss och de tre hästar vi har med oss här.
Första halvåret på nya gården var kantat med olyckor och sjukdomar. Hero fick svår fång och vi hade honom på stor utebox och i skogshage. Jag trodde inte att det skulle gå vägen, eftersom vi mest har gräshagar och inte kan ha fånghäst. Så vi köpte en tredje häst, som skulle bli sällskap till Perlito när Hero inte längre fanns hos oss. Det var Svadi, 15 årig islandshäst. En helt underbar liten herre, som bakom sitt blida utseende visade sig ha stor integritet och pondus kombinerat med hög känslighet och energi. Han har blivit en succé bland barn och barnbarn såklart, men även stulit mitt hjärta. Han är bara 133 cm hög, men känns inte liten när man sitter på. Han tappade tölten på grund av min okunskap, men med rätt tränare började vi förstå varandra och kunde börja tölta igen.
Nu behöver jag inse att vi har en häst för mycket, men jag kan inte bestämma mig för vilken som behöver hitta ett nytt hem.
1) Hero är kanske lite för mycket häst för mig, och för alla som kommer att rida här? Han är så fruktansvärt snabb och jag har lite fartskräck. Han skulle kunna bli en fantastisk ridhäst, så känslig och arbetsvillig som han är, och hade han inte haft fång så vore han den givne tillsaluhästen.
2) Perlito är kanske också lite för mycket häst för mig nu, på min ålders vår. Han är den svåraste häst jag har haft, vilket beror på att han är den smartaste. Vill han inte så vill han inte. Är han uttråkad så är han. Ibland är jag ganska trött på hans barnsliga utåtagerande och ständiga ifrågasättande. Det är inte alltid jag har energi att vara intressant och rolig. Kan vi inte bara vara och njuta av skogen? Jag ska villigt erkänna att han var billig ett tag i höstas. Då beslutade jag mig för att pröva "en sista" grej; en träningsmetod som heter Intrinzen. Fick en känsla att det kunde vara något för mig och anmälde mig till en kurs i Skåne. Det visade sig vara helt rätt och Perlito bara älskar den här nya träningen. Från att ha stannat flera gånger på väg till ridbanan, småspringer han numera dit och bjuder på det ena mer storartade än det andra. När jag väl har någon som filmar oss ska jag visa, så ni förstår. Det är så häftigt! Och roligt!
Nu är han dyr igen. ;) Fast jag vet inte om jag kan skiljas från honom. Vi har ju hängt ihop i 8 år snart och han är inte bara svår, han är rolig och får mig att skratta. Min drama Queen!
3) Svadi är nog lättast att sälja. Han är supertrevlig. Lite lagom pigg, väldigt följsam och rolig att rida eftersom han är så känslig. Han kanske inte lyder vem som helst, men vet man vad man vill så kan man rida ut själv på honom. Han tycker om att hoppa. Bra pris. Jag är väldigt förtjust i honom och hans stora snälla ögon. Han är den som kräver minst av mig att rida, så de dagar jag inte har så mycket ork väljer jag ofta honom. Ja, det får nog bli han som får lämna flocken tyvärr, men det beror inte på att han är mest lättsåld. Det beror på att han har klivit upp i rang och tagit över ledarskapet i flocken, och därmed får han i sig för mycket mat. Liten islänning bland två stora hästar är inte den bästa kombon. Det är alltså för hans egen skull han får flytta.
Svårt.