1990 skrev jag en barnbok om tre barn, som börjar höra naturen tala. De fick veta hemligheter, som ledde dom på äventyr in i oanade dimensioner, och i närkontakt med högre makter!
Människor hör fortfarande av sig och berättar vad boken betytt för både barn och föräldrar. Jag sålde några ex så sent som för några månader sedan. På min Facebook-sida skrev flera föräldrar, och deras nu vuxna barn, inlägg om vad denna bok betytt för dom. Den finns inbunden i hög kvalitet 153 sidor i ca A4 format och går att beställa här. Illustratör till de fina bilderna är Marie Lind. Just nu håller den på att bli e-bok, som kommer att kunna läsas gratis här.
Till dess var så goda:
kapitel 4 ur Bundisarna. Sanne-Linn drömmer,
Sanne-Linn vände sig i sängen. En solstråle träffade hennes ansikte och hon öppnade yrvaket ögonen. Vad var klockan? Måste hon verkligen gå upp nu? Hon kände sig tung av sömn i kroppen och borrade ner huvudet i kudden för att komma ifrån det starka ljuset. Javisst ja, det var ju sommarlov. Hon behövde inte gå upp. Åh, vad skönt, tänkte hon och lade kudden över huvudet. Hon lät kroppen slappna av och sömnen komma över henne igen ...
Ljuset kom liksom från skogsdungen vid ån, tyckte hon. Det var en ovanligt solig dag, och nere vid stranden tycktes det bara explodera av ljus. Hon sprang barfota på den torra stigen. Den kändes len och varm under hennes fötter. Plötsligt stack en grankvist ut tvärs över stigen. Hon stannade upp och såg varifrån grenen kom. Sakta lade den sig tillrätta igen utifrån den stora stammen. Sanne-Linn fylldes av vördnad, för plötsligt bara visste hon att hon stod inför ett levande träd och det verkade som om trädet ville tala med henne. Hon höjde sakta blicken för att se efter om trädet hade ett ansikte, men hon sg inget tydligt. Rösten hon hörde var däremot mycket tydlig. Den lät gammal och varm.
- Hej Sanne-Linn. Vi är mycket glada över att du har kommit hit idag. Vi har ropat till Kungen om hjälp och det verkar som om han är redo att gripa in nu. Vi har lidit så länge här, snart orkar vi inte mer. Vi kan nästan inte andas längre ...hmm...hmm...host.
Sanne-Linn såg förskräckt hur trädet skakade till och liksom böjde sig i en hostning. Grenarna fladdrade och några kottar föll till marken. Bruna barr från en torr gren föll ner i hennes hår.
- Ursäkta mig, sa det stora trädet. Jag är sjuk. Mycket sjuk. Kan du hjälpa mig och de andra här i skogen?
- Ja, javisst, stammade Sanne-Linn. Jag visste inte att träd kunde bli sjuka. Men hur skulle jag kunna hjälpa dig och de andra träden? Jag är ju bara åtta år oc ...
- Jag vet, jag vet, skrockade trädet. Det verkar omöjligt, men det finns en som kan rädda oss...
- Är det den där ryttaren vi såg på himlen du menar, utbrast Sanne-Linn.
- Ja, honom är det jag menar, svarade trädet.
- Men om han kan hjälpa er, varför ber du mig då? frågade hon förvånad.
- Han får inte komma hit ner än. Han har inte rätt att vara här förrän tiden har gått ut. Men det finns en plan. Om vi hjälper honom så kan han komma tillbaka snabbare och rädda oss.
Trädet böjde sig ner mot Sanne-Linn och sänkte rösten.
- Det är det som är Universums hemlighet.
Sanne-Linn ryckte till. Universums hemlighet. Det lät spännande, men... Hon förstod inte. Vad då för plan? Rädda oss från vad? Långt borta hörde hon Nicki ropa på henne.
- Jag förstår inte vad du pratar om, sa hon och skakade på huvudet. Förresten måste jag gå hem nu...
- Vänta lite, sa trädet och svängde ut en gren kring henne. Jag vet att det är svårt att förstå. Men om du vill kan du. Du behöver varken vara gammal eller duktig, bara du vill. Vill du?
- Okej då, svarade Sanne-Linn och vände sig om när hon hörde Nicki ropa igen. I samma stund kände hon hur det kittlade i hårbotten och hur det knottrade sig utmed armarna på henne. Plötsligt såg hon det där starka ljuset igen nerifrån stranden. Det kom emot henne genom grenarna och bakom sig kände hon som en varm medvind och hennes fötter började röra sig mot ljuset.
- Tack Sanne-Linn. Vinden hjälper dig. Bara du vill så kommer Vinden att lära dig allt du behöver veta. Lyssna till Vinden. Följ med Vinden Sanne-Linn, ropade det gamla trädet efter henne...
*
- Sanne-Linn, vakna då! Nu måste du komma upp. Klockan är nio och vi ska åka till morfar idag, har du glömt bort det?
Sanne-Linn slog upp ögonen och såg in i Nickis oroliga ansikte. Han stod böjd över henne och när han såg att hon var vaken slutade han att rycka i henne. Sanne-Linn satte sig upp och såg ut genom fönstret. Det var mulet och vindstilla ute.
- Väldigt vad du sov då, sa Nicki och flinade. Det gick ju knappt att få liv i dig.
- Jag vet, svarade hon. Jag somnade om och drömde så konstigt.
- Vad drömde du då? undrade Nicki.
- Om träd som var sjuka. De bad mig om hjälp.
- Det låter konstigt, konstaterade Nicki. Men kom igen nu. Mamma sa att vi skulle packa det vi ville ha med oss till fjällen.
Sanne-Linn såg ut genom fönstret igen. Nere vid ån såg allt så grått och tråkigt ut.
- Frukosten är klar! ropade mamma från köket.
Sanne-Linn stack fötterna i tofflorna som stod nedanför sängen. Det kändes kallt inne, och drömmen, som hade varit så fantastisk för en liten stund sedan, verkade redan overklig. Om hon skulle följa den där vinden...hur skulle det gå till? Tänk om den bara fanns där nere vid ån. Hon som skulle åka till fjällen idag.
Äh, det var nog bara en vanlig dröm jag hade. Den betyder nog ingenting, tänkte hon och följde efter Nicki ut till köket.
--------------------------------