För några veckor sedan skrev jag att jag älskar mitt liv och dagen efter händer det otänkbara. Efter vårens många prövningar med människor, sjukdomar, skador, 2 försvunna ankor och flera döda ällingar, och vår käre islänning Svadis bortgång, ser vi tecken på att även Hero plötsligt har fått fång!
Tre veckor senare är han borta! Han finns inte mer. Vi var tvungna att avsluta hans lidande. Han hade så ont, trots maxdos smärtstillande. Till slut kunde han nästan inte resa sig.
För att Inte Perlito skulle bli ensam skickade vi iväg honom till en fodervärd. Han finns, men han finns inte här mer. Alla tre hästarna är borta!
De fattas oss och vi gråter.
Jag hade Hero i 10 år. Han kom att bli Rikards häst. När han var i närheten såg inte Hero mig.
Jag hade Perlito i 8 år. Han är min drömhäst, som har lärt mig så mycket och som jag har haft så mycket roligt med. När han var yngre, var han ganska stöddig och Rikard var lite osäker runt honom, men tycke uppstod mellan dem också.
Vi hade Svadi i 2 år. Han blev snabbt en del av vår familj och till glädje, inte bara för oss utan särskilt för gäster och barnbarn.
De var alla tre en stor del av vårt liv. Vi var familj. Hur lever vi utan dom!?
Min tro är att inget sker av en tillfällighet, alltså finns det en mening med allt som sker. Min tro är också att vi inte är på den här jorden för att njuta i första hand, utan för att växa och lära oss. Det gör vi tyvärr bäst när det går oss emot. Det finns en räddningsplan för den här jorden och de som visar sig trofasta, i allt, får vara med i återuppbyggandet av allt. Den skaran vill jag tillhöra men idag, när jag känner mig krossad och ser min vilja fly mig, är jag så långt ifrån hjältinna man kan komma och jag ber om hjälp att överleva dagen; få tillbaka "Jag älskar mitt liv"-känslan. Det var ju alldeles nyss jag kände så, och ändå som ett helt liv sedan.
Jag har varit här många gånger de senaste 10 åren. Så många sorger, förluster, saknader.
Först dog min svärfar. Det var på sommaren vid den här tiden. Fyra månader senare dog min svärmor.
Sen dog min bror knall och fall i lungemboli några veckor innan han skulle fylla 50.
Att min starke man inte skulle överleva cancern, cancrarna, fanns inte i min värld. Men en mörk vinterkväll 2013, efter knappt ett års sjukdom, slutade han andas och lämnade mig. Vi hade varit ett par i 37 år. Tills döden skiljde oss åt.
Ett år tidigare höll han i min svarte spanske hingst, när skottet fällde honom till marken medan jag gick ute på landsvägen och skrek.
Min far, som jag aldrig lärde känna, dog ensam på ett sjukhus i Stockholm. Jag hann inte dit, men vi talades vid på dagen. "Jag älskar dig", sa jag. "Dito", svarade han.
Min Mamma, som bodde med mig och Rikard i 5 år på vår stora gård Trollebo, och sedan 8 månader på vår nya gård Midingstorp, blev allt sämre av hjärtat och nervsjukdomen polyneuropati. Efter 64 år tillsammans, gav även hon upp andan och lämnade mig.
Dessförinnan hade vi alla tre genomlevt vår fina cane corso Leias sjukdom och död.
Och min kära ragdoll katt Isa, som försvann,
Och min älskade katt Isak .......
Och nu Svadi och Hero. Döda. Och Perlito. Borta!
All denna sorg, alla dessa sorger, bara väller över mig. Jag har svårt att se det jag egentligen är tacksam över. Första dagen, efter Heros död, kände jag mest lättnad. På samma sätt som jag kände lättnad när Maths dog. Och Mamma. Det är så när man vårdar någon som verkligen lider. Man är lättad över att lidandet äntligen är slut.
Tills saknaden kommer ikapp. Tills man inser att nu blir livet aldrig mer som det var. Det som var. Är borta!
Trots koltrastarna och svalorna.
Trots fåren och ankorna.
Trots Jiemba och alla katterna.
Trots Rikards leende och innerliga famn. Alltid vid min sida.
Hör jag bara tystnaden:
Inget frustande. Inget gnäggande. Inget tuggande. Inget klapper mot gruset.
Det är så tomt att det ekar i det höga gräset. Vinden vajar triumferande, dödliga strån som tog våra hästar.
- Jag älskar dig, viskade jag till Svadi när han fick beta en stund innan det var dags.
- Jag älskar dig, sa jag till Perlito när han var lastad och redo att följa med sin nya matte.
- Jag älskar dig, sa jag till Hero, när skåpbilen kom inkörande på gården.
Vad alla dessa bortgångar har lärt mig är att livet inte är en självklarhet. Det är ingen rättighet att äga något. Det är inte ens möjligt att äga någon. Vi har allt till låns för en tid vi inte vet hur lång den är. I Skriften står det att "vi är gäster och främlingar" här. Ja, så är det. Att acceptera förändringar och öppna mig för Livet, som hela tiden finns där för oss, är något jag håller på och lär mig. Min himmelske Fader hjälper mig att växa i tillit till Honom. Han kanske till och med skapar situationer, för att det ska ske. Därför att det är bäst för mig. För att jag kommer att behöva det i framtiden.
Utan bitterhet lämnar jag över tomheten.
Och saknaden.
Och frågorna.
Jag tänkte att idag ska jag sörja och kanske imorgon börja tänka på vad jag har att vara tacksam över, men medan jag skriver känner jag hur dumt det låter.
Idag är befrielsens dag och idag hjälper Eloah*. Jag slutar fokusera på sorgen och ger plats för Hoppet, Ljuset och Tron. Välkomnar Framtiden, som är ljusnande vad som än händer. Att Leva i nuet är det enda vi har. Vi lämnar Livet när vi stannar kvar i det som har hänt eller förflyttar oss till det som, kanske ska komma men som, vi inte vet något om. Vi har alltid ett val. Vi har alltid en möjlighet:
Vända om och låta sig förnyas av hans Livsande*
Det var det som hände på min älskade Maths begravning. Trots det ofattbara fylldes jag av tro på orden i sången*, som framfördes. I så stort mått att jag började dansa!
"He sent the Holy Spirit to help me!"
Hästarna är kanske borta, men Hoppet är alltid nära. Tröst och kraft finns för den som vänder sig ifrån sig själv och tror på Ordet. Till och med Glädje.
- Tack för Allt!
* Eloah, hebreiskt namn för Gud
* Breath på engelska. Ruach på hebreiska. Sophia på grekiska.
Kommentit